Det är slut. Det är över mellan oss. Vi finns inte längre. Det är bara jag, och du. Det var jag som tog steget, som tog det där jävla steget bort. Det känns som om allt är mitt fel, men jag vet att det är båda, i ett förhållande är man alltid två. Men det var jag som tappade gnistan, tappade hoppet om oss. Jag älskar honom fortfarande. För det är han. Och det har varit vi så länge. Jag kan inte sluta älska honom, för han är och kommer alltid vara en del av mig. Han känner mig så bra, som en andra halva. Men Ingenting kändes som förut längre. Ingen gnista. Jag är inte kär längre.

Jag har alltid levt med tanken om att jag inte förtjänar honom, för det gör jag inte. Jag skulle aldrig ha blivit förvånad om han en dag bestämde dig för att lämna mig. Men den dagen kom aldrig.

Jag har krossat allt. Allt vi någonsin var. Men vårt förhållande hade för många saker som inte funkade för att kunna hålla förevigt. Det kanske bara var jag som insåg det innan dig. Vi skulle nog ha hamnat här ändå.

Det är svårt att skriva det här, men jag måste. Samtidigt som jag är fylld men känslor och tankar är jag tom. Jag är så jävla äckligt tom. Det känns som om allt i mig ryckts ut. Jag är inte jag. Jag är inte hel. Men jag ska bli jag och jag ska bli hel igen.

Men innan det, ska jag gråta miljoner tårar, jag ska bryta ihop och jag ska sakna. Jag ska sakna allt vi någonsin var. Även om det var jag som krossade oss. Och det är ett sådant beslut jag aldrig någonsin kommer kunna förklara för någon, så att personen ska förstå mig till hundra procent. Men jag vet exakt varför jag krossade det här. Jag har känt så länge att det varit över.

Vi stod där, jag pratade, förklarade utan att säga något vettigt. För andra gången. Vi bryter ihop. Tårar som blandas med snö.

Och om jag behöver förklara, vet jag inte hur jag ska förklara, den skugga och det mörker som har vilat över oss.

Folk kommer hata mig för det jag gjort, och jag tror bara det är väldigt få som kommer förstå mig. Det kommer bli ett helvette att leva med tanken om hur han mår. Men vi pratar fortfarande, och så länge han vill, ska jag hjälpa honom. Det kommer bli ett helvette att gå vidare. Och även om folk varje dag ser mig med ett stort leende på läpparna, vet ingen hur jag egentligen känner kring det här. Så tänk tankar som känslolös, vad fan har hon gjort, vad fan tänkte hon med, idiot om mig. Men ni har ingen aning om vad vi två tagit oss igenom.

Jag försökte kämpa mot mina känslor, men jag visste vad jag behövde göra. Jag fick för mig att jag kunde vara kvar men, det gick inte längre.

Men jag vet att vi döljer en sanning, att väntan inte leder någonstans. Jag vet att det är jag som måste ta steget ur vår sista dans. Jag tog steget